Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Marcus Schuterman

Mina favoriter

SE ALLT

GAMING AND CONSEQUENCES

Förra veckan intervjuade jag Carl Déman, en av stjärnorna på JLC som spelar in hemskt roliga videos, som berättade om sitt spelberoende. Det är många som inte vet det, men spelmissbruk blir bara vanligare och vanligare i Sverige och jag kan säga att jag själv har haft en mörk period i mitt liv och gått vidare med en ”light-version” som går att reglera.

img_6554

Jag skriver det här inlägget i samband med förra veckans artikel men också för att jag tycker det är extremt viktigt att dela med mig om mina egna erfarenheter.

Jag har sedan jag fick mitt första Nintendo 64 (1997) älskat allt som har med spel att göra – man skulle kunna säga att jag är svag för spel. Det är dock viktigt att poängtera att jag spelade tv och datorspel och spelade aldrig på vad jag kallar för ”Casino maskiner”, inte heller spelade jag på live-betting eller liknande.

Spel har alltid varit en stor del av mitt liv och det har gått ut över för många viktiga saker alldeles för mycket, och det är framförallt det jag ska skriva om.

Under gymnasietiden så missade jag skolan hela tiden för att jag var så trött från att ha spelat tv-spel hela natten. Min mamma, framförallt, krigade med min ”hobby” hela tiden. Det var ett internskämt om att alla i familjen alltid hörde ”paus-musiken” från spelet varje dag när jag inte satt och spelade och gjorde andra grejer.

marcus-chloe

Men när det inte skämtades om det, vilket var väldigt sällan eftersom det inte var något positivt i min familj, så var det ett ständigt slagfält. Jag skulle vilja argumentera att den tio års perioden mellan 97-07 var extremt destruktiv för mig, samtidigt som jag lärde mig att ta mig fram som en ninja.

Det läskiga med destruktiva beteenden och missbruk, vad de än kan vara för något, är att man utvecklar sätt så att man enklare kommer undan så att man får utfall för beroendet. Jag hade ett (relativt) solid upplägg – jag brukade komma hem från fotbollen runt 22. Hoppa in i duschen, in i rummet och datorn på. Jag la upp allt ”in-game” så det skulle vara enkelt att börja ”farma” och lite innan klockan slog 23 så la jag en filt på min dator så det såg ut så att den var avstängd, släckte i rummet och inväntade mamma. Hon kom, sa god natt, tittade bara på mig för hon såg inget ljus någon annanstans och sen gick ut. Vinst. 9/10 gånger märkte hon inget. Jag gick sedan upp försiktigt, tog bort filten och spelade till 04-05. Sov i två timmar, fick halsfluss och gick inte till skolan. Tog bort halsmandlarna och mamma undrade varför jag fortfarande alltid var sjuk. Jo men, hej, jag lirade lite mycket tv-spel.

dwarf

I det stora hela pajade det inte relationer för mig, för mitt spelande tog slut när det fanns ”bättre” saker att göra. Men när andra krigade sig ut till fester utanför stan i regnet för att socialisera sig och dricka någon slaskig alkohol de hade hittat i pappas garage så tyckte jag att äventyra med min dvärg på World of Warcraft var helt klart softare. Jag hade absolut inte, och har fortfarande inte, den där FOMO – fear of missing out.

Det var framförallt World of Warcraft som fick mig in i den där ”beroendeframkallande” världen. Det var något helt nytt att det inte fanns ett ”slut”. Man kunde göra saker hela tiden och flera av mina vänner spelade också. Det var galet. Vi hetsade varandra. Mycket som Carl Déman och hans polare hetsade varandra. Jag kunde inte sluta.

Men så kom det till en punkt där jag kände att det inte fanns tillräckligt med timmar på dygnet för att spela och komma vidare, så jag vände mig till en mjukvara som ”spelade åt mig” när jag sov. Det var en ”bot” som jag satte upp – den sprang runt och dödade virtuella monster åt mig (as nice) och jag kunde äntligen sova lite. Men den fick mig också att bli bannad. Permanent bannad från World of Warcraft. Shit, när det precis hade hänt visste jag inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag blev helt svettig. Men efter bara någon vecka så kände jag mig lyckligare, bättre. Jag kanske hade ”tur i oturen”. Jag förlorade alla timmar jag hade lagt ner, men jag blev räddad från en låtsas värld som negativt påverkade min verklighet.

Det här inlägget handlar inte om att tv-spel eller dator-spel är dåligt för dig – för under hälsosamma omständigheter är det fantastiskt att kunna ta en paus från verkligheten – men kan du inte kontrollera dig som jag inte kunde så vill jag verkligen säga att du inte ska vänta till att spelutvecklarna bannar dig eller på att någon av dina föräldrar tar ett basebollträ och slår sönder din konsol eller dator. Försök att ta bort spelet som förstör din vardag, spela något annat spel som har en BÖRJAN och ett SLUT. Jag insåg att det var enklare att reglera spelandet på det sättet. Då kan man intala sig att ”efter två matcher till så slutar jag.”

Behöver du prata? Maila mig på [email protected] eller kontakta Spelberoendes Riksförbund.

Ingen ska behöva vara ensam med sitt missbruk.

//For English, please open this in Chrome and translate

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer

    senaste från Man

    metro mode weekly

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

    Mode
    Fanny Ekstrand
    Lifestyle
    Tess Montgomery
    Lifestyle
    Dasha Girine
    Lifestyle
    Elin Johansson
    Hälsa
    Foodjunkie
    Lifestyle
    Susanne Barnekow
    Lifestyle
    Sandra Beijer
    Lifestyle
    Henrietta Fromholtz
    Hälsa
    Träningsglädje
    Mode
    Pamela Bellafesta
    Home
    Andrea Brodin
    Home
    34 kvadrat
    Hälsa
    Ida Warg
    Lifestyle
    Makeup by Lina
    Lifestyle
    Vanja Wikström
    Lifestyle
    Josefin Dahlberg
    Mode
    Petra Tungården
    Hälsa
    Fannie Redman
    Mode
    Chrystelle Eriksberger
    Lifestyle
    Linn Herbertsson
    Hälsa
    Josefines Yoga
    Man
    Niklas Berglind
    Lifestyle
    Sanne Alexandra
    Man
    Marcus Schuterman
    Man
    Viktor Frisk