Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Marcus Schuterman

GAMING AND CONSEQUENCES

Förra veckan intervjuade jag Carl Déman, en av stjärnorna på JLC som spelar in hemskt roliga videos, som berättade om sitt spelberoende. Det är många som inte vet det, men spelmissbruk blir bara vanligare och vanligare i Sverige och jag kan säga att jag själv har haft en mörk period i mitt liv och gått vidare med en ”light-version” som går att reglera.

img_6554

Jag skriver det här inlägget i samband med förra veckans artikel men också för att jag tycker det är extremt viktigt att dela med mig om mina egna erfarenheter.

Jag har sedan jag fick mitt första Nintendo 64 (1997) älskat allt som har med spel att göra – man skulle kunna säga att jag är svag för spel. Det är dock viktigt att poängtera att jag spelade tv och datorspel och spelade aldrig på vad jag kallar för ”Casino maskiner”, inte heller spelade jag på live-betting eller liknande.

Spel har alltid varit en stor del av mitt liv och det har gått ut över för många viktiga saker alldeles för mycket, och det är framförallt det jag ska skriva om.

Under gymnasietiden så missade jag skolan hela tiden för att jag var så trött från att ha spelat tv-spel hela natten. Min mamma, framförallt, krigade med min ”hobby” hela tiden. Det var ett internskämt om att alla i familjen alltid hörde ”paus-musiken” från spelet varje dag när jag inte satt och spelade och gjorde andra grejer.

marcus-chloe

Men när det inte skämtades om det, vilket var väldigt sällan eftersom det inte var något positivt i min familj, så var det ett ständigt slagfält. Jag skulle vilja argumentera att den tio års perioden mellan 97-07 var extremt destruktiv för mig, samtidigt som jag lärde mig att ta mig fram som en ninja.

Det läskiga med destruktiva beteenden och missbruk, vad de än kan vara för något, är att man utvecklar sätt så att man enklare kommer undan så att man får utfall för beroendet. Jag hade ett (relativt) solid upplägg – jag brukade komma hem från fotbollen runt 22. Hoppa in i duschen, in i rummet och datorn på. Jag la upp allt ”in-game” så det skulle vara enkelt att börja ”farma” och lite innan klockan slog 23 så la jag en filt på min dator så det såg ut så att den var avstängd, släckte i rummet och inväntade mamma. Hon kom, sa god natt, tittade bara på mig för hon såg inget ljus någon annanstans och sen gick ut. Vinst. 9/10 gånger märkte hon inget. Jag gick sedan upp försiktigt, tog bort filten och spelade till 04-05. Sov i två timmar, fick halsfluss och gick inte till skolan. Tog bort halsmandlarna och mamma undrade varför jag fortfarande alltid var sjuk. Jo men, hej, jag lirade lite mycket tv-spel.

dwarf

I det stora hela pajade det inte relationer för mig, för mitt spelande tog slut när det fanns ”bättre” saker att göra. Men när andra krigade sig ut till fester utanför stan i regnet för att socialisera sig och dricka någon slaskig alkohol de hade hittat i pappas garage så tyckte jag att äventyra med min dvärg på World of Warcraft var helt klart softare. Jag hade absolut inte, och har fortfarande inte, den där FOMO – fear of missing out.

Det var framförallt World of Warcraft som fick mig in i den där ”beroendeframkallande” världen. Det var något helt nytt att det inte fanns ett ”slut”. Man kunde göra saker hela tiden och flera av mina vänner spelade också. Det var galet. Vi hetsade varandra. Mycket som Carl Déman och hans polare hetsade varandra. Jag kunde inte sluta.

Men så kom det till en punkt där jag kände att det inte fanns tillräckligt med timmar på dygnet för att spela och komma vidare, så jag vände mig till en mjukvara som ”spelade åt mig” när jag sov. Det var en ”bot” som jag satte upp – den sprang runt och dödade virtuella monster åt mig (as nice) och jag kunde äntligen sova lite. Men den fick mig också att bli bannad. Permanent bannad från World of Warcraft. Shit, när det precis hade hänt visste jag inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag blev helt svettig. Men efter bara någon vecka så kände jag mig lyckligare, bättre. Jag kanske hade ”tur i oturen”. Jag förlorade alla timmar jag hade lagt ner, men jag blev räddad från en låtsas värld som negativt påverkade min verklighet.

Det här inlägget handlar inte om att tv-spel eller dator-spel är dåligt för dig – för under hälsosamma omständigheter är det fantastiskt att kunna ta en paus från verkligheten – men kan du inte kontrollera dig som jag inte kunde så vill jag verkligen säga att du inte ska vänta till att spelutvecklarna bannar dig eller på att någon av dina föräldrar tar ett basebollträ och slår sönder din konsol eller dator. Försök att ta bort spelet som förstör din vardag, spela något annat spel som har en BÖRJAN och ett SLUT. Jag insåg att det var enklare att reglera spelandet på det sättet. Då kan man intala sig att ”efter två matcher till så slutar jag.”

Behöver du prata? Maila mig på marcus.schuterman@metro.se eller kontakta Spelberoendes Riksförbund.

Ingen ska behöva vara ensam med sitt missbruk.

//For English, please open this in Chrome and translate

 

 

IT WAS LIT – JONAS FAGERSTRÖM

jonas1

Igår träffade jag härliga Jonas Fagerström som är komiker och en del av trion JLC. Jag mötte Jonas på Runebergsgatan i Stockholm och vandrade mot Karlaplan där vi mötte duktiga fotografen Abraham Engelmark. Vårt missions: Ta bilder inför vår intervju som kommer upp digital på måndag nästa vecka.

Vi hann inte långt innan ett gäng av pojkar kom fram till Jonas och frågade om de kunde ta bilder med honom. De kallade honom för ”kungen” när de log mot deras mobilkameror med en lika leende Jonas. Det var så härligt att se – så mycket uppskattning och kärlek. Jag njöt verkligen av att se det.

Vi höll på att dö långsamt på grund utav kylan, men vi lyckades få några grymma bilder. Ovan är en teaser!

//Yesterday I met up with Jonas Fagerström, a comedian who’s a part of the trio JLC. I met Jonas on Runebergsgatan in Stockholm and we walked to Karlaplan where we met skilled Abraham Engelmark who’s a skilled photographer. Our mission: To take photos for the upcoming interview with Jonas that’ll be released digitally on Monday next week. 

We didn’t get far before a group of boys came up to Jonas and asked if they could take photos with him. They called him ”King” as they smiled towards their phones with an equally smiling Jonas. It was great – so much appreciation and love. I thoroughly enjoyed to see it. 

We were slowly dying inside because of the cold weather, but we managed to get some great shots. Above is a teaser!

senaste från Man

THE COMEDIAN – I’LL SEE YOU TOMORROW

jonas

Imorgon träffar jag sanslöst roliga Jonas Fagerström som jag ska plåta och hänga med. Se till så att ni kikar in på bloggen imorgon för lite snygga bakom-scenen-bilder och har ni inte redan skrattat åt hans klipp så måste ni göra det nu. Jonas jobbar med två andra härliga killar och de gör allt möjligt tillsammans, men de gör framförallt parodi på SKAM. Jag lägger ut några här som jag tycker är grymma.

// I’m meeting the incredibly funny guys Jonas Fagerström tomorrow, and we’re going to shoot a little bit and just hang out. So make sure to look for some behind the scenes shots tomorrow and if you haven’t already watched his clips it’s time for you to do that (I believe some of the clips have ENG subs). Jonas works with two other guys that are great and they made all kinds of funny clips, but mostly they make fun of SKAM (Norwegian show). Here’s some of the best clips.

 

DANG – TOO MANY GOOD MEMORIES MAN

img_7050 img_7065 img_7123 img_7021 img_7215 img_7222

img_4166 img_4343

img_0594 img_2786 img_1891 img_2557 img_2671

Jag dedikerar det här inlägget till min fam-from-another-mam, Alexander.

Universitetet. Boston. Barack Obama var president och jag och Alexander upplevde influensan tillsammans. Vilka tider det var.

Ibland får man ”feeling” som resulterar i kärleksbrev till livet. Det här är en sådan stund. Det är också HELT OK att skriva om hur man uppskattar sina nära och kära. Jag tycker att det är extremt viktigt att man inte tar varandra för givet och kommunicerar hur mycket man uppskattar varandra. Detta är ett sådant tillfälle – där jag vill tacka Alexander för att han finns och för att han är den han är. En riktig glädjespridare.

Det är roligt hur timing ger och tar. Det har jag sagt tidigare. Timing ”gav” mig en vänskap för livet januari 2015. När jag tänker tillbaka på hur roligt vi hade som rumskamrater kan jag skratta för mig själv. Så många bra minnen!

Men jag måste backa upp innan jag kan fortsätta.

Jag började på universitetet i januari 2011. Alexander började i september. Vi kände inte varandra så bra i början. Och även fast vi hände då och då, så var det rumskamrater som skapade den vänskapen vi har idag.

Det var inte fören Alexander hade slutat skolan, lämnat Boston, och sedan hörde av sig och sa att han skulle tillbaka till Boston som vi faktiskt började komma varandra närmre.

Jag frågade honom var han skulle bo och han hade inget svar. Jag sa att det var självklart att han skulle bo hos mig. Han flyttade in och soffan blev hans sovrum. Från att han flyttade in i början av januari 2015 tills att vi tog examen i maj samma år var det ett äventyr, dagligen. Jag ska inte missa att nämna att vi hade en nyckel. Japp. En. Inte två, inte tre. En. Det skapade måååånga problem.

I slutet handlar livet om ens upplevelser och minnen. Tack för att du var med och skapade så många fina, roliga och galna med mig i Boston. Nu till många fler!

// I’m dedicating this post to my fam-from-another-mam, Alexander.

University. Boston. Barack Obama was President and Alexander and I took ourselves through the influenza together. What times it was.

Sometimes you get a ”feeling” that result in love letters to life itself. This is one of those times. It’s also ALRIGHT to write about how much you appreciate your loved ones. I think it’s extremely important that you don’t take each other for granted and communicate how much you appreciate each other. This is one of those times – where I want to thank Alexander for simply existing and for being who he is, for always bringing so much happiness.

It’s funny how much timing gives and takes. I’ve touched in this before. Timing “gave” me a friendship for live in January 2015. It makes me laugh out loud when I think about how much fun we had. So many good memories.

But I got to back up before I can continue.

I began my university studies in January 2011. Alexander began in September. We didn’t know each other that well in the beginning. And even though we hung out from time to time, being roommates made us the friends we are today.

It wasn’t until Alexander finished school, left Boston, and later called me up to say that he was returning for a project when our friendship that I know today began.

I asked him where he was going to stay and he had no answer. I said that it was a no-brainer that he would stay at my place. He moved in to my living room that became a chaotic bedroom for him. From the day that he moved in in January 2016 until the day we graduated in may, it was an adventure, daily. I’m not going to forget saying that we had one key to the apartment. Yup. One. Not two, not three. One. It certainly created maaaany issues.

In the end of the day life is about your experiences and the memories you’ve created. Thank you for being there and for creating some of the best memories I have to date man. It’s been insane. I’ve got so many good, funny and crazy ones from Boston. Now to many more!

LEVIS – 501 SKINNY

 

Foto: Emma Svensson

Foto: Emma Svensson

Foto: Emma Svensson

Foto: Emma Svensson

Häromdagen fick jag och Philip Conradsson testa på den nya familjemedlemmen till Levis 501. Skinny versionen ser ni på oss båda, fast vi har olika färger. Jag tycker dem är grymma med en känsla av stretch. Jag testade också ett par som är i vintage modellen – de är lite ”användare” i färgen och passform.

 

//The other day Philip Conradsson and I tried the new 501 skinny which is a good addition to the Levis 501 family. You can see the skinny version on both of us, but in different colors. I think they’re great with a stretchy feeling. I also tried a pair that’s related to the vintage model – a little bit more ”used” in the color and in the fit. 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Sandra Beijer
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Dasha Girine
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Flora Wiström
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Träningsglädje
Mode
Linn Eklund
Man
Kevin Triguero
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Hälsa
Fannie Redman
Man
Viktor Frisk
Home
Sanna Fischer
Man
Marcus Schuterman
Man
Johan Hurtig
Home
Amelia Widell
Man
Philip Conradsson